skaegget

Hanna Fahl (känd från radio) är också krönikör i SvD. I dag har hon en krönika där hon påpekar vikten av musik/körsång för barn. Visserligen i kontexten av att hon hittat några riktigt bra skivor, men ändå.
Hon säger sig vara beredd att kämpa för varje barns rätt till musik/körsång. För intet öga är torrt när "sexårige Kevin kastar sig huvudstupa in i en entusiastisk version av en Jonas Brothers-låt...." i en skolsnickrad version av American Idol.

Här tror jag det är viktigt att skilja på äpplen och päron.
Vad är ren och skär entusiasm över musiken/sångens förlösande förmåga, och vad är ett gryende behov av att bli sedd/bekräftad/bli känd?
En inspirerande lärare som tar tillvara på alla barns förmåga till musicerande, är få skolor förunnade. Lättare att trigga barnen att odla bekräftelsebehov genom att sträva efter stjärnorna.
Tänk idrotten. Hur gick det där? Hur många insändare och artiklar har vi inte läst om barn, som inte längre får vara med och spela i sin favortklubb för att de inte längre håller måttet. Tävla, tävla, tävla. Alla sportklubbar SATSAR. Ingen förening håller längre på med idrott bara för att det är kul. Det ska vinnas och det ska bli känt.
Så, kommunala musikskolor - ja!
American Idol-tävlingar - nej!