skaegget

Läste en debattartikel i NWT i dag, från förhandlingsdelegationen för  Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). De påpekar där att den stundande konflikten är onödig och oansvarig. De återkopplar i artikeln den gamla sköna slagdängan att vi har varit en av de mest gynnade yrkesgrupperna under -90 och 2000-talet. Jo, tjena. Om man tittar på löneutvecklingen i procent (%) så hittar de statistik från förra året som är upp mot 4,7% på vissa lokala plan. Wow, 4,7%! Det kan man ju köpa en helt ny tv för det..... Dra av inflationen från det, och räkna på resten. Läkarna och Kommunal har i år fått löneökningar på minst 7,5%. Varför ska vi nöja oss med mindre?

Dessutom är det alltid missvisande att prata om löneökningar i procent. Speciellt när sjuksköterskeyrket alltid har varit kvinnodominerat, och därmed ett låglöneyrke. Så om man kommer från ingenting och får löneförhöjningar på 4,7%, så har vi inte direkt tagit oss nånstans heller. Men det är det ingen på SKL som tänker på. Om jag tjänar hundra kronor i månaden, och får en lönerförhöjning på 100:-, så är ju det 100%! Det är ju helt fantastiskt!

Ett av problemen med det här, är att de tjänstemän, politiker och personalansvariga som hanterar den här förhandlingen, har inte något annat för ögonen än att i slutänden göra ett bra bokslut så de får behålla jobben en mandatperiod till. Hur själva sjukvården och de som jobbar med den mår, är inte lika viktigt. Sitter man som landstingschef med en bit över 120.000:-/månaden så är det korrumperande vare sig man vill eller inte. Man tappar kontakten med de "vanliga" löntagarna, förlorar förmågan att förstå hur de känner det. Empati är ett annat ord för det.

Sjukvården ska styras av folk som är sakkunniga inom sjukvård, inte av hobbypolitiker med virkad slips. Som fått sitt uppdrag för lång och trogen tjänst inom ena eller andra partiet.