skaegget

Såg precis en tv-reklam för toapapperet Lambi. Ett ulligt lamm smiter in till stora staden och vandrar runt, letandes efter en tillvaro att finnas i.
I en affär hittar lammet givetvis en hög med Lambi toapapper, som han/hon lägger sig så sött på. Och här kommer filmens/varumärkets slogan: "Där ditt hjärta hör hemma".
Hallå? Jag trodde det var toapapper vi pratade om?

Det här inlägget borde handla om röda löv, älgstek, svamp och mustiga grytor.
Det gör det inte.

I stället så ersätter jag det med längtan, ångest och avgrundsrop. Man kan tycka att det är väl över-dramatiskt. Fast det är inte det. Det känns verkligen svårt. Och jag menar SVÅRT, inte svårt. Jag gråter inte varje halvtimme längre, men det är fortfarande asfalt i magen. Jag lyssnar på up-tempo musik utan att det fäster. Jag provar att gå ut på krogen en fredag - no luck. I stället står jag där och pratar om att jag saknar dubbel-livet (vilket torde vara motsatsen till singellivet.).
Känslan av att vakna bredvid en person som betyder allt i ditt liv, går liksom inte bara att matcha...

Från början tänkte jag skriva en manlig hö-hö-hö-blogg om att stora bröst är ju fantastiskt! Men det går liksom inte. Bröst är överkomliga. Det är känslan som räknas, inget annat....

Och nu - en ny dag.

Monica hörde av sig på "msn" och ville ta en sväng ut. Bra. Då de andra bestämde sig för att gå på Nöjesfabriken och lyssna på låtsas-punk. (DLK).
Tom Cochrane sa en gång att  "life is a highway, and I wanna ride it all night long". Jag hade nöjt mig med en riksväg och några sköna fika-stopp just nu.

Jag är sugen på chips. Jag har inga chips.

Jag provar med rökt skinka i stället.

Jag lyssnar på allt Moonbabies har gjort. Om och om igen.

Jag tänker på TAW. Han är stilig och rak.

Jag snusar mitt i natten. Och kollar på film.

Jag skriver på bloggen . Bara för att det känns rätt nu. Inget annat.

Jag vill jag vill jag vill....

Jag planerar vad jag ska äta i morgon kväll.

Jag gör upp planer och strukturerar livet den närmaste veckan. Annars går det inte.

Ja, just rubriken. Harry Martinsson - 1948. Nobelpriset 1971 med Eyvind Johnson. Så kan det vara.

Usch. Jag mår inget vidare, faktiskt. Och då menar jag inte magen...eller huvudet. Utan det andra, det som vi inte rktigt kan ta på....själen väl.