Risingson
Det gör det inte.
I stället så ersätter jag det med längtan, ångest och avgrundsrop. Man kan tycka att det är väl över-dramatiskt. Fast det är inte det. Det känns verkligen svårt. Och jag menar SVÅRT, inte svårt. Jag gråter inte varje halvtimme längre, men det är fortfarande asfalt i magen. Jag lyssnar på up-tempo musik utan att det fäster. Jag provar att gå ut på krogen en fredag - no luck. I stället står jag där och pratar om att jag saknar dubbel-livet (vilket torde vara motsatsen till singellivet.).
Känslan av att vakna bredvid en person som betyder allt i ditt liv, går liksom inte bara att matcha...
Från början tänkte jag skriva en manlig hö-hö-hö-blogg om att stora bröst är ju fantastiskt! Men det går liksom inte. Bröst är överkomliga. Det är känslan som räknas, inget annat....
Och nu - en ny dag.
Det "svåra" lättar med tiden. Tro mig, jag vet.
Kram.
Jag vet vad du pratar om... Råd #1 är prata och sen älta. Råd #2 är att INTE gå krog-/sängvägen. Beklagar.
Skingra tankarna med att knåpa ihop en ny skiva till mig och överlämna den på fredag när jag lirar i baren på Koriander. Om det sedan får dig att må bättre vet jag inte. Men du skulle iallafall göra någon glad. :)
lyssna på taw och magnus carlsson, gråt, prata och älta tills du inte orkar mer. fokusera på de negativa sidorna och upprepa dem som ett mantra varje gång du faller tillbaka.
älskar dig min vän.
Nästa gång ska du få en kram istället för ett hej.
LYSSNA PÅ HAGNESTA HILL. För böveln!
Bara inne och ....ja... visar att jag bryr mig, typ! Fast det tror jag att du vet.
Annars... Maja said it all!
Oj... trodde bara det var jag som gått igenom det där. Länge sen nu men minns det som om det var dagsfärskt och önskar inte att du ska gå igenom detsamma. Ska inte säga klischan, det går över... men det blir lättare och lättare. Fd värmlänningen